Konsten att ha en avskedsfest
Min och Inas avskedsfest - check!
Det har varit väldigt mycket kring denne senaste månaden inte minst för att ingen av oss hade riktig koll på vilka vi hade bjudit och inte bjudit eller hur vi skulle lägga upp allt.
Ett annat problem var att den lokal vi hade bestämt först försvann så vi fick sadla om och hitta ett nytt ställe.
Inte förrän i måndags kunde vi garanterat säga att det skulle bli en fest.
Igår träffades vi under dagen och inhandlade det sista iallafall. Bjöd in ännu fler människor som vi upptäckt att vi inte bjudit och gjorde iordning oss själva och lokalen.
Det hela gick som på räls och folk verkade mer än lovligt fulla och nöjda.
Mot slutet hölls det tal och det var många som ville säga något. Måste ha varit det jobbigaste inslaget igår faktiskt. Väldigt fint och emotionellt. Ett slags uppvaknande och man insåg på något vis vad det är man lämnar. Blev en del tårar vilket jag inte gillar men det är helt okej. MANLIGT.
Jag insåg också att det finns så många bra vänner som finns kvar här vilket känns skönt när man kommer hem igen. När min fd klass och parallellklassen flyttade så tänkte jag att det skulle vara nästintill tomt men det har det faktiskt inte varit.
Jag höll faktiskt tal själv. Två blev det och kan tacka för mycket alkohol för det men står för allt jag sade.
Om tio år hoppas jag att alla lyckats uppnå med det man vill och att man är nöjd.
Denna morgon var väldigt speciell när jag vaknade och insåg att jag fortfarande var full. Tror nog inte jag haft en så kraftig baksmälla någonsin och jag hoppas slippa den fler gånger.
Emma sov hos mig och Thyra men skulle hem ganska fort så vi hade ett hejdå-moment utanför lägenheten då vi pratade gamla minnen. Väldigt jobbigt.
"Jag är stolt över dig. I sjuan var du mobbad och alla trackade ner på dig när du dansade runt i korridorerna och igår var det massa människor som kom för din och Inas skull och du är omgiven av riktiga vänner nu. Du har kommit så långt och gör det många andra inte vågar". - Att få höra något sånt, betyder allt för mig. Det känns som en bekräftelse på att jag valt rätt väg och jag är glad att idag kunna säga: Jag duger. Något jag inte kunnat säga förr. Så peppad att fortsätta.
Hur jobbigt det än är så börjar det bli dags att avveckla lundalivet. Åtta dagar kvar.
Tack till alla människor som dagligen inspirerar. Som gör det de tror på, som vågar vara sig själva och som kämpar för de människor som inte har den styrkan eller det modet.
Det har varit väldigt mycket kring denne senaste månaden inte minst för att ingen av oss hade riktig koll på vilka vi hade bjudit och inte bjudit eller hur vi skulle lägga upp allt.
Ett annat problem var att den lokal vi hade bestämt först försvann så vi fick sadla om och hitta ett nytt ställe.
Inte förrän i måndags kunde vi garanterat säga att det skulle bli en fest.
Igår träffades vi under dagen och inhandlade det sista iallafall. Bjöd in ännu fler människor som vi upptäckt att vi inte bjudit och gjorde iordning oss själva och lokalen.
Det hela gick som på räls och folk verkade mer än lovligt fulla och nöjda.
Mot slutet hölls det tal och det var många som ville säga något. Måste ha varit det jobbigaste inslaget igår faktiskt. Väldigt fint och emotionellt. Ett slags uppvaknande och man insåg på något vis vad det är man lämnar. Blev en del tårar vilket jag inte gillar men det är helt okej. MANLIGT.
Jag insåg också att det finns så många bra vänner som finns kvar här vilket känns skönt när man kommer hem igen. När min fd klass och parallellklassen flyttade så tänkte jag att det skulle vara nästintill tomt men det har det faktiskt inte varit.
Jag höll faktiskt tal själv. Två blev det och kan tacka för mycket alkohol för det men står för allt jag sade.
Om tio år hoppas jag att alla lyckats uppnå med det man vill och att man är nöjd.
Denna morgon var väldigt speciell när jag vaknade och insåg att jag fortfarande var full. Tror nog inte jag haft en så kraftig baksmälla någonsin och jag hoppas slippa den fler gånger.
Emma sov hos mig och Thyra men skulle hem ganska fort så vi hade ett hejdå-moment utanför lägenheten då vi pratade gamla minnen. Väldigt jobbigt.
"Jag är stolt över dig. I sjuan var du mobbad och alla trackade ner på dig när du dansade runt i korridorerna och igår var det massa människor som kom för din och Inas skull och du är omgiven av riktiga vänner nu. Du har kommit så långt och gör det många andra inte vågar". - Att få höra något sånt, betyder allt för mig. Det känns som en bekräftelse på att jag valt rätt väg och jag är glad att idag kunna säga: Jag duger. Något jag inte kunnat säga förr. Så peppad att fortsätta.
Hur jobbigt det än är så börjar det bli dags att avveckla lundalivet. Åtta dagar kvar.
Tack till alla människor som dagligen inspirerar. Som gör det de tror på, som vågar vara sig själva och som kämpar för de människor som inte har den styrkan eller det modet.
Kommentarer
Trackback
