Ett slut som leder till en början
Efter att ha fått känna lite av mitt gamla livs sötma har det blivit allt mer klart att mitt liv gått mot en ny riktning och att det är att faktum jag motvilligt måste acceptera.
Pågrund av detta vaknade jag imorse och kände för första gången på länge en viss tomhet som kan liknas lite med den jag kände dagen efter studenten.
Det finns ingen att beskylla för detta hur mycket man än skulle vilja hitta en syndabock.
Eller rättelse: Tiden och rummet.
Den kosmiska tajmingen som helt enkelt inte stämmer överens och som tvingat fram en förändring.
Som fått mig att många gånger ligga vaken och sömnlös de senaste månaderna.
Något som grott likt ett frö och som växte till sig fram tills det att ett osynligt monster framgick.
Saknaden bröt ned och frånvaron stal gnistan.
Jag gläds åt att den bit av mig som försvunnit nu kan återuppstå i ny form och att jag kan ta del av hur det växer och gror som något nytt och levande. Denna gång ur ett annat perspektiv. Det finns ingen ånger.
Vi gav det åtminstone en chans och vi försökte. Oddsen för att det skulle fungera var dåliga när jag packade ihop mitt och lämnade Lund men vi höll det och försökte hålla oss fast vid det vi skapat tillsammans i en annan tid då hem och liv fortfarande var något som tillhörde oss tillsammans.
Jag älskar fortfarande och en del av mig kommer alltid att älska. Ett drygt elva månaders långt kapitel har nått sitt slut och det är dags att blicka framåt. Kanske extra mycket nu när det nya året kommit så nära att man kan känna det flåsa i nacken. Det är dags för en ny start och friska tag.
Självrannsakan och en resa inombords skall bli mitt framgångskoncept fram tills det att jag funnit mig själv igen och kan våga känna så som jag gjort det senaste året.
Jag är singel igen
Jag är tacksam
Jag ångrar ingenting
och den glädje jag fick tar jag med mig i graven
.
Mot det hälsosamma livet och vidare!
Åker snart till Lund igen för att aktivera mig socialt igen och komma igång.
Senaste veckan i Kivik har varit välbehövd på många sätt men det har även inneburit att jag fastnat i det där tillståndet när man vaknar på tok för sent, lägger sig tidigt nästa morgon, fuskar med maten och pluffsar ner sig framför datorn.
Tror att de flesta känner igen sig i det där.
Planen för veckan blir att socialisera mig igen, hitta kläder till nyår, fira nyår, leta efter den där försvunna väskan som ställt till en del redan (läs tidigare inlägg) och träna. Där har vi en hållbar veckoplanering.
En hyffsad Jul.
Julhelgen - CHECK!
Det blev en hyffsad jul trots att "värmen" och snöns frånvaro tar bort en del av vad som kallas the christmas effect.
Blev hursomhelst Kalle Anka som jag orkade kolla på i en kvart innan jag gick och en hel del mat som blev höjdpunkten både när vi firade hos min moder och även min fader.
Julklappsutdelningen på julaftonen gick fort som attan och blev inte annat än ett stressmoment medan juldagens utdelning var något mer personlig och alla rimmen kom till nytta.
Summerat var det som sagt en hyffsad jul men inget utöver det vanliga.
Har spelats en hel del Alfapet nu också som blev ett resultat över en diskussion om spelet Wordfeud som jag fortfarande inte testat. Ska ju tydligen vara det nya svarta i mobilspelsväg.
Imorgon ska det dansas och därefter åker jag tillbaks till Lund för att få lite kontroll på mitt liv igen. Behöver komma ifrån "hemma" nu känner jag.
Blir lite för intimt och uttråkande när man ses tjugofyrasju en vecka och jag inte träffar andra människor också.
Ska hit en sväng till också några dagar innan jag åker tillbaks till London så jag hinner bli ordentligt mätt på hemmalivet.
Tjugotredje till tjugofjärde december
Det sa bara pang och julfeelingen återkom som en fet smäll.
Det är kanske just därför jag suttit och skrivit massa julrim samt slagit in de sista julklapparna inför morgondagen.
Ja, troligtvis är det därför och det kom i rättan tid då det i skrivande stund faktiskt slagit över till julafton och preparation-tiden gått ut.
En dag för oss alla varje år som kan liknas lite vid födelsedagar fast för varje hushåll i hela världen.
Ett enda stort kalas där alla äter någorlunda liknande rätter och där alla gör sina ansträngningar för att hålla gott humör. Mysigt.
Jag charmas av att julen faktiskt är en högtid då vi alla tillåts äta oss riktigt mätta utan att man ska känna att man svulstar och en högtid där man får vara extremt mysig. Man behöver inte anstränga sig för att bära upp sig själv om man inte vill det utan det är helt okej att sitta i en stor kofta, morgonrock, mjukisklädsel (vad man nu vill) och bara njuta av den gemenskap som finns.
Att julen får en ny innebörd med åren är ingenting som rör mig ryggen. Numera får jul även ses som en anledning för samtliga syskon i min familj att åka till familjehemmet och träffas med tanke på att min lillasyster även hon flyttade till eget denna terminen och att vi ses ungefär var tredje månad om inte längre tid emellan.
Jag kan visserligen sakna spänningen med att inte veta vad som finns i paketen eller ligga vaken natten innan och hoppas på att natten skall passera fort men det är samtidigt fint att man numera inte främst associerar jul med presenter. Fortfarande roligt att få givetvis men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte särskilt mycket.
Jag vet i princip vad jag ska få i julklapp och jag ser mer fram emot att läsa julklappsrimmen och äta julbord än att öppna de så fint inslagna paket som jag själv lagt under granen.
Apropå gran så var jag och min bror ner en sväng på byn för att skaffa årets julgran. Något sena men det kan inte hjälpas. Huvudsaken är att gran finns på plats när julafton börjar och vi hann ju i tid.
Kivik är sig likt. Helt dött under vintersäsongen men tystnaden har sin charm ändå.
Var även skönt att slippa dra granen genom stress och hysteri främst med tanke på att vi hade en cykel att lägga den på. Inte helt lätt men absolut inte omöjligt.
Nu väntar min säng. Måste ju "ladda" inför julhelgen. Kan bli hyffsat rock'n'roll med tanke på den matlagning som pågått i huset sedan några dagar och som nu ska ätas upp.
Kontrasternas år - 2011
Kontrasternas år.
Det är vad jag läst att 2011 skulle bli och det är något jag tror har påverkat hela mitt år nu.
Iallafall mitt sätt att se på allt som hänt. Det är fånigt med tanke på att det säkert är något som skrivits i en kvällsblaska som Aftonbladet eller liknande men kan ändå inte låta bli att tjusas av detta med atrologi.
Om det nu skulle vara så att det låg någon sanning i det så skulle det stämma in lite extra på detta året för mig då goda ting avlösts av onda under tolv månader.
Att jag flyttade från rena Sverige till smutsiga London kan ha varit den största kontrasten.
Inte mig emot.
Detta är inte tänkt att bli en års summering utan det väntar vi med till nästa vecka närmare nyår så beger mig nu ut i kylan för att köpa julgran och fira en minijul med min farmor.
Givande och icke-givande.
Sätter orden på pränt och hoppas på det bästa.
Det måste sägas att mina fingrar kliat hela dagen efter att få skriva och dela med mig av något. Kanske en personlig anekdot, ett fint minne, en ny insikt eller något trevligt man sett idag.
Men inte har jag haft blekaste aning om vad jag ska delge denna 22 december och onödigt vore det väl då att skriva mer än det ynkliga inlägg som publicerades tidigare.
Därför låter jag nu fingrarna leka lite innan jag avrundar kvällen. Det blir vad det blir men har mig en idé.
Med jämna mellanrum tar jag mig tid till att titta på de här stora kända bloggarna för att se om det kan tänkas att jag kommer få en ny insikt eller en intressant insyn i någon människas liv men slutar alltid läsningen lika besviken. Varför då detta? - Enkelt. Det är helt enkelt för dåligt skrivet. Det finns inget i deras inlägg som ger mig någon känsla av vad det är för någon som sitter och skriver, inga ord som kan ge minsta hum om vad inläggen egentligen vill säga och än värre är det att försöka urskilja den egentliga texten från tonvis av smileysar.
Kort sagt ger det mig ingenting att fortsätta läsa något av det som skrivs på storbloggar.
Jag vet att väldigt många är anti det här med bloggande överlag. Det är inte så konstigt. De bloggar som gör sig sedda eller som det tjänas pengar på är ju inget annat än vardagsskräp som inte bidrar till annat än onödiga konflikter och irritationer.
Det man hade kunnat önska är att hitta de här riktigt bra skribenterna som använder sig av ett mer målande språk, hitta bloggar som kan vara till hjälp i vardagen och hitta underhållande bloggar där man slipper uppblåsta blondiner som kastar skit på varandra.
Med detta sagt så påstår jag inte själv att det jag skriver har något väsentligt värde för någon annan än mig själv men jag tjänar ju inte pengar på det här heller så det borde vara ursäktat.
Allt skräp till trots måste jag ändå säga att det finns de inlägg och de bloggar som ger mig ett litet leende på läpparna och som inspirerar mig på många olika vis i allt skapande. Därför kan jag inte förkasta alla bloggare och det vore inte annat än fånigt att endast kritisera när jag själv sitter och skriver av mig här.
Jag ger ju trots allt en del dyrbar tid till att leverera något så ofta jag har ork och lust.
Hade velat summera all tid jag spenderat på att skriva blogginlägg. Hade blivit en hel del skulle jag tro.
Ställ om klockan.
Resultatet av att leka med den inbyggda Mac-kameran.
I brist på något att göra dessa dagar har det närmsta utomhus jag kommit, varit utanför husets dörr för un cigaretto. (kan dock stolt säga att mitt rökintag varit nästintill obefintligt sen jag kom till Kivik).
Planen var att jag skulle gå upp någorlunda tidigt och gå ner till Ica med min bror för att där köpa en julgran men vad händer? Jag vaknar i god tid men drar mig lite, då jag tror jag har en och en halv timme på mig innan jag måste vara där nere. Försäljningen av gran pågår till klockan tre varje dag och detta kan sätta en del käppar i hjulet för en morgontrött människa såsom mig själv.
Går upp och väcker min bror som kliver upp för att göra sig iordning. Det är då mitt stora misstag upptäcks och han säger "Daniel, vi hinner inte ner på en halvtimme".
Djäklar! Har totalt glömt bort att varken datorer eller mobiler är inställda på svensk tid och därför ligger jag en timme efter hela tiden.
Den planen sprack och det som återstod sedan var ännu en hemmasittar dag i sann Daniel Persson-anda.
Börjar åtminstone få kläm på det här med Mac lite nu så jag ska förhoppningsvis slippa underkasta mig datorinlärning snart igen och återfå mitt liv. Sanningen är att jag är lite rädd för att återvända till London utan att ha lärt mig hur den fungerar eller utan att ha använt den men kommer med största sannolikhet nu kunna återvända med gott samvete.
Och just det! Macladdare är oförskämt dyra. Köpte en ny häromdagen då den andra är i min resväska och priset på denna var 759 kr. Äckligt dyrt!
Macbook Air - ett misstag?
I brist på annat. (Kan helt enkelt inte uttryckas tydligare..)
Jag är lite konfunderad över huruvida valet att köpa en Macbook Air var smart eller inte.
Dels för att jag inte är helt säker på hur den fungerar och dels för att jag inte har tålamod att lära mig heller.
Dock har den väldigt många fina finesser jag måste börja utnyttja lite mer. Antar att det är nu jag faktiskt har tid att lära mig den. Förhoppningsvis ska jag inte bli så irriterad att jag slänger ut den genom fönstret. Vi kan hoppas.
Tänkte att jag skulle byta min bloggdesign snart igen också. Dags att göra något åt det här skrället.
Eller förnya lite.
Kan vara en god idé inför det nya året.
Bagaget kvar i Landvetter.
Hemma i Sverige igen och vem kan vara mer glad än jag för detta?
- Ingen.
Starten på min Sverige-vistelse har varit en blandad kompott av gott och dåligt.
Resan från Kings Cross på fredagsnatten efter en hel del festande blev mer intensiv än väntat och till en början verkade det inte som att jag och Kajsa skulle ta oss hem med vårt plan.
Tågen hade slutat gå och stationen var stängd vilket vi korkat nog inte hade räknat med.
Istället fryser vi och går runt och frågar folk hur vi ska gå till väga vilket resulterar i att en kille ringer en kompis som kör svart taxi och vi får skjuts hela vägen till Gatwick Airport för endast femtio pund. Inte illa.
Därefter gick resan som den skulle och väl i Sverige känns det också bra fram tills dess att vi sitter på tåget från Göteborg till Skåne.
Då inser jag att jag tagit fel resväska och blir panikslagen.
Ringde flygplatsen Landvetter där vi landade och frågade om de hade min väska vilket de givetvis hade MEN jag kan inte få den nerskickad förrän familjen vars väska jag tog har återfått den och vem vet var den kan vara nu.
Troligtvis på någon insamling av hittegods i antingen Danmark eller Malmö.
Har suttit i telefon en hel del de senaste dagarna i jakt på väskan men detta utan resultat.
Hoppas det löser sig bra. Vill ju ha mina kläder tillbaks såklart.
Annars har det varit underbara dagar spenderade med Thyra och ett kärt återseende av många vänner.
Det är otroligt hur fort tiden gått och hur fort man har anpassat sig till London för när jag nu kom hem så kändes allt väldigt litet och tyst. Svårt att tänka sig att man en gång tyckt att Lund är en stor stad.
I vilket fall som så var det skönt att vara på hemmaplan.
- Ingen.
Starten på min Sverige-vistelse har varit en blandad kompott av gott och dåligt.
Resan från Kings Cross på fredagsnatten efter en hel del festande blev mer intensiv än väntat och till en början verkade det inte som att jag och Kajsa skulle ta oss hem med vårt plan.
Tågen hade slutat gå och stationen var stängd vilket vi korkat nog inte hade räknat med.
Istället fryser vi och går runt och frågar folk hur vi ska gå till väga vilket resulterar i att en kille ringer en kompis som kör svart taxi och vi får skjuts hela vägen till Gatwick Airport för endast femtio pund. Inte illa.
Därefter gick resan som den skulle och väl i Sverige känns det också bra fram tills dess att vi sitter på tåget från Göteborg till Skåne.
Då inser jag att jag tagit fel resväska och blir panikslagen.
Ringde flygplatsen Landvetter där vi landade och frågade om de hade min väska vilket de givetvis hade MEN jag kan inte få den nerskickad förrän familjen vars väska jag tog har återfått den och vem vet var den kan vara nu.
Troligtvis på någon insamling av hittegods i antingen Danmark eller Malmö.
Har suttit i telefon en hel del de senaste dagarna i jakt på väskan men detta utan resultat.
Hoppas det löser sig bra. Vill ju ha mina kläder tillbaks såklart.
Annars har det varit underbara dagar spenderade med Thyra och ett kärt återseende av många vänner.
Det är otroligt hur fort tiden gått och hur fort man har anpassat sig till London för när jag nu kom hem så kändes allt väldigt litet och tyst. Svårt att tänka sig att man en gång tyckt att Lund är en stor stad.
I vilket fall som så var det skönt att vara på hemmaplan.
.. och folk visar sina rätta ansikten.
Att det närmar sig slutet på terminen visar sig tydligt.
Vågar påstå att alla jag frågat om dagens mående har sagt "TIRED" och det är rätt skönt att kunna säga att de har all rätt till det med tanke på allt som hänt de senaste tre och en halv månaderna.
Richard Alston-week är intensivt och det går undan. Morgonklasserna utmanar något enormt och är utvecklande trots att många lyckats skada sig på ett eller annat vis i brist på kunskap om diverse hopp, pirouetter och rörelsemönster. Det är en fara att slängas in i en intensiv framförallt när kroppen sviker och sinnet är utmattat men tror att vi alla gått in med inställningen att köra på tills vi stupar.
Tråkigt för dem som skadat sig så pass att de inte kommer uppträda på fredag..
Eftermiddagarna som spenderas till repititoner för fredagen visar även de ganska tydligt på hur nära man kan vara "breaking point". Folks humör sviktar och tävlingsinstinkten tar över sunt förnuft då alla vill ha bästa placeringarna och bli utvalda till att visa det bästa.
Själv tar jag det lite med ro men inser själv hur viktigt det i nuläget är att visa vad man går för och framförallt när det blir mitt första framträdande dansmässigt för publik på London Contemporary Dance School och folk på The Place.
Med det sagt så tycker jag fortfarande det är onödigt när folk står och trängs och blir arga på varandra för att de inte har nog med plats eller för att de vill stå längst fram i mitten etc. ALLA är i samma situation. Det är trångt, svettigt, man är trött av att ha stått upp i flera timmar för att vänta eller lära sig nytt material men det rättfärdigar inte att man beter sig oförskämt.
Det är en otroligt givande och rolig vecka men framförallt intressant då man får se hur andra hanterar pressade situationer och en del har börjat visa andra sidor av sig själva vilket gör att man blir lite små paff.
Liksom många förutspått så är det nu och efter jullovet folk kommer visa sina rätta ansikten på gott och ont för vi har tagit oss så långt nu att allt fejkat och trevligt inte längre känns som ett måste.
Vi har gått så pass länge tillsammans att folk som legat lågt vågar ta för sig och där de som har tyckts varit "divor" kanske visar sig mer ödmjuka och blyga än tidigare.
Så är det i nuläget iallafall och därför kommer det bli skönt att komma hem till Sverige och få en liten paus.
Komma hem till folk där man inte behöver berätta sitt livs historia om och om igen utan där folk helt enkelt bara vet.
Håller ut två dagar till och ser otroligt mycket fram emot fredag och än mer hemresa på lördag.
Vågar påstå att alla jag frågat om dagens mående har sagt "TIRED" och det är rätt skönt att kunna säga att de har all rätt till det med tanke på allt som hänt de senaste tre och en halv månaderna.
Richard Alston-week är intensivt och det går undan. Morgonklasserna utmanar något enormt och är utvecklande trots att många lyckats skada sig på ett eller annat vis i brist på kunskap om diverse hopp, pirouetter och rörelsemönster. Det är en fara att slängas in i en intensiv framförallt när kroppen sviker och sinnet är utmattat men tror att vi alla gått in med inställningen att köra på tills vi stupar.
Tråkigt för dem som skadat sig så pass att de inte kommer uppträda på fredag..
Eftermiddagarna som spenderas till repititoner för fredagen visar även de ganska tydligt på hur nära man kan vara "breaking point". Folks humör sviktar och tävlingsinstinkten tar över sunt förnuft då alla vill ha bästa placeringarna och bli utvalda till att visa det bästa.
Själv tar jag det lite med ro men inser själv hur viktigt det i nuläget är att visa vad man går för och framförallt när det blir mitt första framträdande dansmässigt för publik på London Contemporary Dance School och folk på The Place.
Med det sagt så tycker jag fortfarande det är onödigt när folk står och trängs och blir arga på varandra för att de inte har nog med plats eller för att de vill stå längst fram i mitten etc. ALLA är i samma situation. Det är trångt, svettigt, man är trött av att ha stått upp i flera timmar för att vänta eller lära sig nytt material men det rättfärdigar inte att man beter sig oförskämt.
Det är en otroligt givande och rolig vecka men framförallt intressant då man får se hur andra hanterar pressade situationer och en del har börjat visa andra sidor av sig själva vilket gör att man blir lite små paff.
Liksom många förutspått så är det nu och efter jullovet folk kommer visa sina rätta ansikten på gott och ont för vi har tagit oss så långt nu att allt fejkat och trevligt inte längre känns som ett måste.
Vi har gått så pass länge tillsammans att folk som legat lågt vågar ta för sig och där de som har tyckts varit "divor" kanske visar sig mer ödmjuka och blyga än tidigare.
Så är det i nuläget iallafall och därför kommer det bli skönt att komma hem till Sverige och få en liten paus.
Komma hem till folk där man inte behöver berätta sitt livs historia om och om igen utan där folk helt enkelt bara vet.
Håller ut två dagar till och ser otroligt mycket fram emot fredag och än mer hemresa på lördag.
Hemresa snart.
Om fem dagar är man hemma igen.
Och tiden har gått fruktansvärt fort.
Inledde Richard Alston-veckan idag och det var utmanande och roligt så man kan väl säga att man är väldigt nöjd.
Tror den här veckan kommer gå förvånansvärt fort. Rätt som det är sitter man väl förmodligen på ett plan hem. Galet.
Och tiden har gått fruktansvärt fort.
Inledde Richard Alston-veckan idag och det var utmanande och roligt så man kan väl säga att man är väldigt nöjd.
Tror den här veckan kommer gå förvånansvärt fort. Rätt som det är sitter man väl förmodligen på ett plan hem. Galet.
Den där om vad som händer i frånvaron av skrivandet.
Efter att ha låtit mitt skrivande och uppdaterande ligga på hyllan två veckor så känns det som att det är dags att göra något åt detta.
En enkel anledning till min frånvaro här är dels mycket arbete i skolan och dels en liten dipp då jag känt att mitt produktiva sinne inte varit vad jag skulle velat.
MEN NU har jag en del att skriva och återberätta.
Kan först börja med att berätta lite om slutproven i skolan. De så kallade "Assesments".
Assesment-veckan som var förra veckan visade prov på hur mycket vi utvecklats under terminen och kommer att ligga som grund för våra nivå-indelningar nästa termin.
Efter att ha skyhög feber som gjorde att jag missade de sista genomgångarna inför och som dessutom gjorde att min träning uteblev så var jag inte jättemotiverad till att dansa inför jury men det var ett nödvändigt ont.
Contemporaryn gick ändå bra måste jag säga trots att vi hade fem pers i panelen som alla satt och spände ögonen i en. En av jury-medlemmarna var repetitören (Martin Lawrence) för Richard Alston Dance Company och det skrämde mig trots att jag är van vid att bli bedömd (från tiden på Lunds Dans och Musikal).
Ballet-assesment dagen därpå var även den ganska läskig och då hade vi samma panel men dessutom Chisato Ohno som arbetat som dansare i Batsheva Dance Company och även en man från Beijing Dance Company.
Stor press och startade ganska risigt men försökte tänka bort allt och fokusera på att hålla kroppen igång framförallt då den inte återhämtat sig från febern.
Lyckades iallafall få panelen att le i slutet under pirouetterna och hoppen så jag hoppas de var nöjda trots allt.
Får betygen i veckan. NERVÖST!
Veckan fortlöpte och så blev jag tillfrågad en dag om att gå på en audition till ett samarbete mellan East London Dance och The Royal Opera House. Det är en klasskompis som jobbat för bl.a. Wayne McGregor som frågade mig och några andra om vi ville söka och trots att jag vet hur mycket det skulle kunna bli nästa termin om jag kom med så kändes det som en stor chans. Så jag gick på audition i lördags (igår) för projektet "Street Stories" som är en moderniserad tolkning av Shakespeares "Othello". Teater, dans, sång och rytmik testades, vilket överraskade mig lite då sång inte är mitt gebit men det gick bra trots allt.
Gissa vad? - Jag kom med!
Och ännu bättre är att jag i april kommer att få stå på scen inne i Stratford Circus och ännu bättre än det: THE ROYAL OPERA HOUSE! Repetitionerna börjar i januari och då kommer det arbetas med olika koreografer, röstcoacher, teatercoacher och toppkoreografer såsom Wayne McGregor är inbjudna till premiären.
Känns fantastiskt men vet att det blir hårt jobb och extrem press.
Det blir dock att läsa på "Othello" en hel del under lovet nu så att jag är väl förberedd när jag kommer tillbaks.
Borde egentligen ta fler hiphop-klasser inför också då det ska dansas hiphop/street och contemporary i den.
Vet inte vad jag har att vänta just nu men ser det här som en chans till att uppträda på min största scen hittills och träffa samt lära från etablerade koreografer. Det blir min första fot in i branschen här i England och det skrämmer mig när jag tänker på att jag för ett år sedan fortfarande var hemma i Lund och funderade på om jag någonsin skulle komma så långt som till en scen i London. Nu är jag på väg. Bara att "GO FOR IT!".
Annat som hänt är att jag tillslut bestämde mig för att köpa en Mac som är tipptopp att redigera och klippa musik och film på, undervisas i Gaga-technique i skolan (otroligt), upptäckt fler klubbar (93 Feet East är att nämna här), återbesöka Tate Modern samt rehabilitera mig från att vara sjuk.
Ett taskigt försök att se lite "artsy" ut men det är inte riktigt min grej har jag insett.
Så nu är det endast en vecka kvar tills jag åker hem vilket skall bli skönt på många vis även om jag kommer sakna London mycket under min korta frånvaro. Den sista veckan i skolan nu ska vi arbeta med dansare från Richard Alston Dance Company. Min grupp kommer tydligen få göra ett stycke kallat "Rainbow Bandit" och på fredag skall detta visas inne på The Robin Howard Theatre som är teatern på The Place. Den äldsta contemporary-scenen i England. Kan vara bra att veta om man söker sig till contemporary-scenerna här.
Väldigt mycket som för mig är värt att glädjas åt.
Om det krävs att man ska köra slut på sin kropp, bli rånad, flytta hemifrån och betala massa pengar för att nå såhär långt så måste jag i slutändan säga - fan vad det har varit värt det!
Att flytta hit är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.
Slut.
En enkel anledning till min frånvaro här är dels mycket arbete i skolan och dels en liten dipp då jag känt att mitt produktiva sinne inte varit vad jag skulle velat.
MEN NU har jag en del att skriva och återberätta.
Kan först börja med att berätta lite om slutproven i skolan. De så kallade "Assesments".
Assesment-veckan som var förra veckan visade prov på hur mycket vi utvecklats under terminen och kommer att ligga som grund för våra nivå-indelningar nästa termin.
Efter att ha skyhög feber som gjorde att jag missade de sista genomgångarna inför och som dessutom gjorde att min träning uteblev så var jag inte jättemotiverad till att dansa inför jury men det var ett nödvändigt ont.
Contemporaryn gick ändå bra måste jag säga trots att vi hade fem pers i panelen som alla satt och spände ögonen i en. En av jury-medlemmarna var repetitören (Martin Lawrence) för Richard Alston Dance Company och det skrämde mig trots att jag är van vid att bli bedömd (från tiden på Lunds Dans och Musikal).
Ballet-assesment dagen därpå var även den ganska läskig och då hade vi samma panel men dessutom Chisato Ohno som arbetat som dansare i Batsheva Dance Company och även en man från Beijing Dance Company.
Stor press och startade ganska risigt men försökte tänka bort allt och fokusera på att hålla kroppen igång framförallt då den inte återhämtat sig från febern.
Lyckades iallafall få panelen att le i slutet under pirouetterna och hoppen så jag hoppas de var nöjda trots allt.
Får betygen i veckan. NERVÖST!
Veckan fortlöpte och så blev jag tillfrågad en dag om att gå på en audition till ett samarbete mellan East London Dance och The Royal Opera House. Det är en klasskompis som jobbat för bl.a. Wayne McGregor som frågade mig och några andra om vi ville söka och trots att jag vet hur mycket det skulle kunna bli nästa termin om jag kom med så kändes det som en stor chans. Så jag gick på audition i lördags (igår) för projektet "Street Stories" som är en moderniserad tolkning av Shakespeares "Othello". Teater, dans, sång och rytmik testades, vilket överraskade mig lite då sång inte är mitt gebit men det gick bra trots allt.
Gissa vad? - Jag kom med!
Och ännu bättre är att jag i april kommer att få stå på scen inne i Stratford Circus och ännu bättre än det: THE ROYAL OPERA HOUSE! Repetitionerna börjar i januari och då kommer det arbetas med olika koreografer, röstcoacher, teatercoacher och toppkoreografer såsom Wayne McGregor är inbjudna till premiären.
Känns fantastiskt men vet att det blir hårt jobb och extrem press.
Det blir dock att läsa på "Othello" en hel del under lovet nu så att jag är väl förberedd när jag kommer tillbaks.
Borde egentligen ta fler hiphop-klasser inför också då det ska dansas hiphop/street och contemporary i den.
Vet inte vad jag har att vänta just nu men ser det här som en chans till att uppträda på min största scen hittills och träffa samt lära från etablerade koreografer. Det blir min första fot in i branschen här i England och det skrämmer mig när jag tänker på att jag för ett år sedan fortfarande var hemma i Lund och funderade på om jag någonsin skulle komma så långt som till en scen i London. Nu är jag på väg. Bara att "GO FOR IT!".
Annat som hänt är att jag tillslut bestämde mig för att köpa en Mac som är tipptopp att redigera och klippa musik och film på, undervisas i Gaga-technique i skolan (otroligt), upptäckt fler klubbar (93 Feet East är att nämna här), återbesöka Tate Modern samt rehabilitera mig från att vara sjuk.
Ett taskigt försök att se lite "artsy" ut men det är inte riktigt min grej har jag insett.
Så nu är det endast en vecka kvar tills jag åker hem vilket skall bli skönt på många vis även om jag kommer sakna London mycket under min korta frånvaro. Den sista veckan i skolan nu ska vi arbeta med dansare från Richard Alston Dance Company. Min grupp kommer tydligen få göra ett stycke kallat "Rainbow Bandit" och på fredag skall detta visas inne på The Robin Howard Theatre som är teatern på The Place. Den äldsta contemporary-scenen i England. Kan vara bra att veta om man söker sig till contemporary-scenerna här.
Väldigt mycket som för mig är värt att glädjas åt.
Om det krävs att man ska köra slut på sin kropp, bli rånad, flytta hemifrån och betala massa pengar för att nå såhär långt så måste jag i slutändan säga - fan vad det har varit värt det!
Att flytta hit är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.
Slut.
