En b-film som fick mig att tänka lite.



Igår när jag kollade trailern till svenska storfilmen "Jag saknar dig" (som för övrigt har premiär i övermorgon) så kom denna film upp på Youtube. Hela filmen fanns utlagd i flertalet delar.
I brist på annat tittade jag på den och visst var det en kasst producerad film med manus som kändes lite halvruttet MEN budskapet i filmen var starkt och det var gott om dramatik. Man får ta den för vad den är och försätta sig i ett super empatiskt tillstånd.

Filmen handlar om mobbing och hur lite som krävs för att göra en skillnad i samhället från varje enskild människa. Kan tyckas klyschigt vilket det är men samtidigt är det också så djävla sant.
Flickan det handlar om blir grovt utstött och trakasserad inte bara av tjejer (som är mästare på att frysa ut) utan även av killarna vars mobbing-gebit är fult språk och fysiska trakasserier.
Det ges två slut i filmen, ett är vad som kan hända om ingen gör något och ett om hur annorlunda det blir om en människa bryr sig.

Vad som fick mig att tänka var hur många gånger man själv som yngre såg någon bli retad eller utfryst utan att man gjorde något alls eller hur jag själv blev halvt om halvt bespottad utan någon reaktion från omgivningen. Inte för att jag tycker man måste bli bästa vänner och umgås men att säga "hej" är så sjukt lätt och att säga "låt honom/henne vara" borde vara enkelt det också.
Men det är det inte. För det är inte bara i vuxenlivet hierarkin råder utan det är faktiskt som värst under barndomsåren och ungdomen. Man är rädd för att knuffas ner på stegen och det är lättare att ställa sig tyst bredvid eller utsätta andra för sin skit bara för slippa bli den utsatta själv.
Har svårt att tro att det blivit så mycket bättre sen jag var liten. Skillnaden är troligtvis minimal.

Som film: Inte välgjord alls. För filmens innehåll: Sevärd.