Att det närmar sig slutet på terminen visar sig tydligt.
Vågar påstå att alla jag frågat om dagens mående har sagt "TIRED" och det är rätt skönt att kunna säga att de har all rätt till det med tanke på allt som hänt de senaste tre och en halv månaderna.

Richard Alston-week är intensivt och det går undan. Morgonklasserna utmanar något enormt och är utvecklande trots att många lyckats skada sig på ett eller annat vis i brist på kunskap om diverse hopp, pirouetter och rörelsemönster. Det är en fara att slängas in i en intensiv framförallt när kroppen sviker och sinnet är utmattat men tror att vi alla gått in med inställningen att köra på tills vi stupar.
Tråkigt för dem som skadat sig så pass att de inte kommer uppträda på fredag..

Eftermiddagarna som spenderas till repititoner för fredagen visar även de ganska tydligt på hur nära man kan vara "breaking point". Folks humör sviktar och tävlingsinstinkten tar över sunt förnuft då alla vill ha bästa placeringarna och bli utvalda till att visa det bästa.
Själv tar jag det lite med ro men inser själv hur viktigt det i nuläget är att visa vad man går för och framförallt när det blir mitt första framträdande dansmässigt för publik på London Contemporary Dance School och folk på The Place.
Med det sagt så tycker jag fortfarande det är onödigt när folk står och trängs och blir arga på varandra för att de inte har nog med plats eller för att de vill stå längst fram i mitten etc. ALLA är i samma situation. Det är trångt, svettigt, man är trött av att ha stått upp i flera timmar för att vänta eller lära sig nytt material men det rättfärdigar inte att man beter sig oförskämt.

Det är en otroligt givande och rolig vecka men framförallt intressant då man får se hur andra hanterar pressade situationer och en del har börjat visa andra sidor av sig själva vilket gör att man blir lite små paff.
Liksom många förutspått så är det nu och efter jullovet folk kommer visa sina rätta ansikten på gott och ont för vi har tagit oss så långt nu att allt fejkat och trevligt inte längre känns som ett måste.
Vi har gått så pass länge tillsammans att folk som legat lågt vågar ta för sig och där de som har tyckts varit "divor" kanske visar sig mer ödmjuka och blyga än tidigare.
Så är det i nuläget iallafall och därför kommer det bli skönt att komma hem till Sverige och få en liten paus.
Komma hem till folk där man inte behöver berätta sitt livs historia om och om igen utan där folk helt enkelt bara vet.

Håller ut två dagar till och ser otroligt mycket fram emot fredag och än mer hemresa på lördag.