Pågrund av detta vaknade jag imorse och kände för första gången på länge en viss tomhet som kan liknas lite med den jag kände dagen efter studenten.

Det finns ingen att beskylla för detta hur mycket man än skulle vilja hitta en syndabock.

Eller rättelse: Tiden och rummet.

Den kosmiska tajmingen som helt enkelt inte stämmer överens och som tvingat fram en förändring.

Som fått mig att många gånger ligga vaken och sömnlös de senaste månaderna.

Något som grott likt ett frö och som växte till sig fram tills det att ett osynligt monster framgick.

Saknaden bröt ned och frånvaron stal gnistan.

Jag gläds åt att den bit av mig som försvunnit nu kan återuppstå i ny form och att jag kan ta del av hur det växer och gror som något nytt och levande. Denna gång ur ett annat perspektiv. Det finns ingen ånger.

Vi gav det åtminstone en chans och vi försökte. Oddsen för att det skulle fungera var dåliga när jag packade ihop mitt och lämnade Lund men vi höll det och försökte hålla oss fast vid det vi skapat tillsammans i en annan tid då hem och liv fortfarande var något som tillhörde oss tillsammans.

Jag älskar fortfarande och en del av mig kommer alltid att älska. Ett drygt elva månaders långt kapitel har nått sitt slut och det är dags att blicka framåt. Kanske extra mycket nu när det nya året kommit så nära att man kan känna det flåsa i nacken. Det är dags för en ny start och friska tag.

Självrannsakan och en resa inombords skall bli mitt framgångskoncept fram tills det att jag funnit mig själv igen och kan våga känna så som jag gjort det senaste året.