Avresa till London sker inte förrän på söndag kväll. Men innan man beger sig dit sitter det på sin plats att säga hejdå till sina vänner i Lund. Framförallt min fantastiska vän Sarah som ska åka till Australien i Februari.

Får en liten "äntligen"-känsla för hennes skull och har en känsla av att hon kommer trivas betydligt bättre där än i Sverige, men låter tiden utvisa.

Hela lovet har haft en viss melankoli hängandes i luften skapat av väsk-incidenten.

Det är svårt att förstå hur ett så litet misstag kan skapa ett så stort problem men det har det iallafall gjort.

Tack vare min idioti har tre veckor gått åt att ständigt oroa mig och ha panik över att inte finna den.

Otaliga timmar i telefon, mejl och internet har gått åt att leta efter den förbannade väskan som kanske bara är ett minne blott numera och det kan stå mig dyrt för detta.

Handlar inte bara om att jag har panik över att inte få min väska för den vet jag ju vart den finns, utan även en stor skuld som bränner för att jag förstört för någon annan och fått denne att mista saker som varit av personligt värde.

Visst kan jag ersätta henne för innehållet och värdet av det som fanns i väskan men jag kommer aldrig kunna ersätta henne och ge henne det hon känt för sina saker.

Själv hade jag blivit ursinnig och galen om mina saker hade försvunnit på det viset och jag hade varit mer än lovligt bestört.

Nåja. Det kommer att lösa sig så småningom och tror att jag kommer må lite bättre så fort jag kommit tillbaks till London. Ger det en vecka till och annars får jag ge upp på väskan och ersätta henne istället. Då tar det förmodligen en tag innan jag får min väska iallafall men det får helt enkelt vara så.